måndag 30 september 2013

Det är dags igen

 Sent i våras var jag till grannstaden och pratade finska med en examensmästare (eller vad man ska kalla henne) för att få ett intyg på att jag är nöjaktigt bra på finska. Jag visste att det gick dåligt, men jag kunde ändå inte sluta hoppas att det ändå kanske räckte. Jag tog provet på en torsdag och tisdagen efter fick jag svaret i postlådan. Öppnade i all hast och läste "hylätty" och i min enkla hjärna som inte kände till ordet kopplade jag hylä till en konstig form av hyvä och tänkte att kanske jag ändå klarade det.
Bråttom bråttom för att fråga sambo vad det egentligen stod i brevet och han meddelade att jag inte klarat provet. Trots att jag visste det innerst inne hade ändå hoppet varit så starkt att jag blev helt knäckt av "nyheten".
Jag grät resten av kvällen, till och från. Jag kände mig uppgiven och framför allt chanslös!
Fortfarande finns den uppgivna och chanslösa känslan kvar och på torsdag ska jag utsättas för samma sak igen. Jag vill så gärna lyckas men nederlaget slog mig hårt förra gången. Jag vill inte vara med om det flera gånger!
Så vad vill jag säga med detta då, inget egentligen förutom att alla som läser detta kan hålla en tumme eller två för mig på torsdag! :)

2 kommentarer:

  1. Nå äsch, va megatrist. Det suger som fan när man känner sig sådär besegrad och nedslagen, MEN du är ju inte det egentligen, så länge du yrität och inte typ totalvägrar att försöka lära dig så är du ändå en voittaja. :) Plus att det säkert går bättre andra gången, det brukar göra det! Tummarna hålles på torsdag!

    SvaraRadera